Måste skriva av mig lite nu..

Jag håller det mesta inom mig jämt. Det är knappt några som vet om mina problem, för jag vill inte vara tjejen med problemen. Men nu måste jag få lite ur mig, det här är några som vet om lite. Men just om det här så vet min pojkvän mest. Jag har berättat hur rädd jag är och allt sånt för honom. Tack för att du har lyssnat och stått ut med mitt tjat och allt.

Det är såhär att min mormor har varit sjuk ett bra tag nu, jag har inte vågat ta steget och åkt och hälsat på. För jag vet att jag skulle bryta ihop totalt. Visst har jag träffat dom men då har familjen och släkten varit med. Jag kan knappt höra vad mormor säger längre, och man ser att hon inte mår bra. Vissa av hennes mediciner har inte hjälpt alls, läkarna vet inte vad det är för fel.. Men morfar är överlycklig när dom åker iväg och handlar tex för att då kommer hon ut. Han hjälper henne verkligen, han är en gentleman. Det märks verkligen hur de har äkta kärlek. Jag är stolt över hur morfar klarar av att se mormor såhär. Jag vet att det skulle bli bättre om jag åkte och hälsade på oftare, både för min och deras del, men jag vågar inte. Jag är så feg, rädd och vill verkligen inte förlora min mormor. Hon har gjort så sjukt mycket i mitt liv. Hon har gjort att jag är jag, hon stöttar mig om det är problem. Jag skulle inte klara av att förlora henne. Min själ skulle försvinna! 

visst har jag flera anledningar till varför jag varit deppig och så ibland. Men det här är det som gjort med som mest ledsen. 

Tack om någon läser och förstår varför jag varit nere ett tag nu. Tack till mina vänner som gjort mig gladare när jag tänkt på det. Tack till min familj som alltid försöker stötta mig när jag är depp. <3