dag 1. lägg upp bilder&skriv en text om när du var liten.
dag 2 . en barndomsvän
dag 3. din allra bästavän.
dag 4. någon du saknar.
dag 5. någon du älskar mer än som en vän,
dag 6. en klasskamrat.
dag 7. bästa minnen från 2010
dag 8. dig själv glad.
dag 9. när grät du senast &varför?
dag 10. om din blogg.
dag 11. berätta om dig själv &var helt ärlig.

kör väl på en lista till för jag har tråkigt.

Utan dig är jag inte hel, jag behöver dig för att kunna leva. 
Jag tror på oss och att vi kommer att få en lång framtid tillsammans.
Du är den finaste jag har och vår kärlek är helt underbar.
Jag hatar att sova utan dig, allting blir så ensamt och kallt då.
Längtar tills imorgon då jag får träffa dig igen.
Jag saknar dig så sjukt mycket just nu.
Varför ska vi alltid ha så mycket plugg så vi knappt hinner att träffas?

Ni vet känslan när man är lycklig och verkligen inte kan tänka för man är så glad? När allting som händer får en positiv tanke med sig? Att man känner sig älskad på riktigt, av familjen, vännerna och kanske att man har en pojk-/flickvän. När man börjar tänka på någonting och drömmer sig iväg helt, man kan inte släppa tankarna på allt bra i livet. En sån dag har varit idag för mig! Jag har verkligen tänkt på hur bra jag har det. Jag har en helt underbar familj som stöttar mig, mina vänner som alltid får mig må bra och tillsist men inte minst min älskling som hela tiden påminner mig om att jag faktiskt inte är så dålig som jag tänker mig. Alla ni som är bland dom här personerna hoppas jag att ni tar åt er och förstår att ni gör mig lycklig. Idag när jag vaknade med en underbar pojkvän bredvid mig, låg och pratade och hade allt underbart! Familjen hämtade mig och körde bil med mig. Träningen med Elin gjorde mig piggare med och sen att få sitta med sin familj och äta mat, underbar dag har det varit. Hoppas på många mera såna här dagar nu. Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att vakna upp med bra humör imorgon! Godnatt mina fina läsare! <3

Hello,

Det är sjukt att ett samtal kan förändra det mesta, jag fick ett samtal av min moster förut som sökte efter mamma. Sen sa hon en sån sak som jag alltid kommer att minnas. Jag vet inte hur länge jag kommer att klara av att hålla masken med mina vänner, hur länge jag kommer lyckas hålla inne tårarna för mamma. Jag blir ledsen så fort jag tänker på vad som kan hända. Jag grät så jag inte kunde sluta en gång när David hämtade mig. Han stannade bilen och tröstade mig. Han får mig att veta vad jag ska göra. Jag vågar inte prata med min mamma om hur jag känner. Jag är livrädd och det vet jag att hon med är. Jag är ledsen för henne med. Förstår inte hur hon kan hålla uppe humöret men jag märker att innerst inne gör det ont i henne med. Jag vågar inte åka och träffa mormor, men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Jag gråter till att skriva det här inlägget men jag måste få ur mig det. Jag vet inte vad jag ska göra. Varje gång jag tänker på mormor så kommer det upp alla gånger jag har sovit där. Mormor och Morfar har alltid funnits där. Jag älskar dom verkligen till 1000. Jag är så rädd att jag har ingen koll på någonting. Jag har mått dåligt i några månader för jag har tänkt på hur hon mår hela tiden. Mitt humör går upp och ner och jag tror att det beror på att jag hela tiden tänker på mormor. Jag ska samla ihop mod och åka och träffa henne innan det blir försent. Nu kan jag inte skriva mera. Får panik snart. Jag skriver alltså detta inlägg för jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag har berättat allt för david om hur jag känner men jag vågar inte prata med mamma. Jag pratar med mamma om allt, men får inte ut ord om det här. Jag har även berättat allt för Jossan, om hur jag känner och hon är bäst, hon tröstar mig och peppar mig. Jag hoppas att du snart blir utskriven och kan åka hem och må bättre igen, vilket jag inte tror kommer att hända. Som ni nu förstår så blev min mormor inskriven på sjukhuset idag och jag mår skit av det. Jag säger som Jossan en gång sa till mig:

"Du måste våga för du vet att du kommer ångra dig sen annars."

Måste skriva av mig lite nu..

Jag håller det mesta inom mig jämt. Det är knappt några som vet om mina problem, för jag vill inte vara tjejen med problemen. Men nu måste jag få lite ur mig, det här är några som vet om lite. Men just om det här så vet min pojkvän mest. Jag har berättat hur rädd jag är och allt sånt för honom. Tack för att du har lyssnat och stått ut med mitt tjat och allt.

Det är såhär att min mormor har varit sjuk ett bra tag nu, jag har inte vågat ta steget och åkt och hälsat på. För jag vet att jag skulle bryta ihop totalt. Visst har jag träffat dom men då har familjen och släkten varit med. Jag kan knappt höra vad mormor säger längre, och man ser att hon inte mår bra. Vissa av hennes mediciner har inte hjälpt alls, läkarna vet inte vad det är för fel.. Men morfar är överlycklig när dom åker iväg och handlar tex för att då kommer hon ut. Han hjälper henne verkligen, han är en gentleman. Det märks verkligen hur de har äkta kärlek. Jag är stolt över hur morfar klarar av att se mormor såhär. Jag vet att det skulle bli bättre om jag åkte och hälsade på oftare, både för min och deras del, men jag vågar inte. Jag är så feg, rädd och vill verkligen inte förlora min mormor. Hon har gjort så sjukt mycket i mitt liv. Hon har gjort att jag är jag, hon stöttar mig om det är problem. Jag skulle inte klara av att förlora henne. Min själ skulle försvinna! 

visst har jag flera anledningar till varför jag varit deppig och så ibland. Men det här är det som gjort med som mest ledsen. 

Tack om någon läser och förstår varför jag varit nere ett tag nu. Tack till mina vänner som gjort mig gladare när jag tänkt på det. Tack till min familj som alltid försöker stötta mig när jag är depp. <3

Redan första gången jag träffade dig så kändes allting jätte bra. Jag satt och kollade på dig länge, inspekterade dig och försökte hitta något fel, men det fanns inget. Dina ögon fick mig att smälta, din mun gjorde mig galen och din röst fick mig att rysa. Jag tjatade och fick dig att sjunga, jag ville aldrig att du skulle sluta. Det var så sjukt underbart. Jag visste att från och med den dagen skulle jag kämpa för att få dig. När jag gick hem den kvällen så fick jag ett sms från dig, jag vågade inte kolla ifall du skulle säga någonting att jag inte var något att ha, men så kollade jag och jag blev så jäkla glad! Det stod: "dina ögon var dom finaste jag har sett<3!" Jag var stum, jag visste inte vad jag skulle svara!
Vi bestämde att träffas efter ditt sommarjobb den 6 Juli 2009. Vi hade knappt känt varandra i 4 dagar men ändå så fick du mig helt galen av din utstrålning. Vi kollade på Bolt och Forrest Gump, när jag skulle byta film så la du din arm på min plats så att jag skulle lägga mig mot dig och det gjorde jag. Jag njöt varje sekund i din famn. När även Forrest Gump var slut så var det vara 1 timma kvar till du skulle hem så vi startade lite musik. Jag minns att när "Kim Larsen - This is my life" var igång så möttes våra läppar för första gången. Den dagen blev det du och jag. Jag gick runt och log när du hade åkt hem, för att jag visste att vi skulle träffas igen.
På din födelsedag var vi i duntis och kollade på folkrace med Johanna och Niklas, efter allt om och men så delade du och jag tröja i regnet. Det var även då jag först träffade din familj, jag var blyg och sa ingenting. Men nu känner jag mig helt hemma hos dig, vågar vara mig själv för att jag vet att dom accepterar mig. Några mera minnen är när vi kollade på stjärnorna på moppen, badade i varamon (a), örebrosimmhall, filmkvällarna, bilturerna, ullaredsresorna, stugan, din student. ja det finns hur många minnen som helst så jag kan inte fortsätta att rabbla upp allt.
Snart har vi varit tillsammans i 13 månader och tiden har gått så sjukt snabbt. Men det har varit den bästa tiden i mitt liv. Min familj, mina vänner och min släkt tycker om dig, och det förstår jag. De tycker att du är den rätta för mig och det kan jag hålla med om. Visst att man bråkar och blir sura på varandra, men det blir så i ett förhållande. Det gör oss starkare. Förlåt för alla gånger som jag har fått dig att känna dig osäker pga mina kommentarer. Du vet att jag inte menar det. Inga förhållanden är perfekta men vi är fan riktigt nära det. Jag hoppas och tror att vi kommer hålla ihop väldigt länge. För så fort jag lämnar din sida så saknar jag dig som in i helvete. Min kärlek för dig är obeskrivlig, du är världens bästa pojkvän och den finaste personen jag någonsin har träffat. Du får mig att tro på mig själv så snälla lämna mig inte för då hade jag ramlat ner och inte kunnat ställa mig upp. Jag älskar dig David Wallman! Tack för att du har gjort mitt liv värt att leva!
Älskling,