Jag är rädd för framtiden, rädd för att bli gammal men ändå längtar man till o se vad som händer i framtiden? vart kommer jag bo, har jag familj, är jag ensam? ja framtiden består utan frågor som jag kanske ändå inte vill veta?

Jag tycker att det är helt sjukt! Tiden går så fort. Jag minns när jag var liten, lekte med min bästis Emma varje dag. Allting var helt perfekt, men då längtade man till man blev större för att få göra som alla äldre. Så fort någon sa att jag var lik mamma så blev man sur, jag ville inte vara lik min mamma, jag ville vara mig själv. Men nu när åren har gått så blir jag glad när någon säger att jag är lik mamma. Jag visar det inte, men innerst inne så blir jag jätteglad. För min mamma är världens bästa mamma, hon gör allting för att man ska vara glad, hon finns alltid där om det är svårt. Jag älskar min mamma! Lika så min pappa, jag skulle inte klara mig utan honom. Han kan vara så irriterande men ändå så vet jag att han gör allt för mig, är jag ledsen så skojar han så jag blir glad. Just nu lever jag dag för dag, för jag vågar inte tänka längre fram. Jag är rädd för att växa upp, innerst inne är jag fortfarande den lilla Felicia. Tiden går för fort, vart tar allt vägen? Jag vill inte tänka på framtiden när man förlorar såna man älskar. Visst jag vill skaffa en familj, ha barn, gifta mig, flytta hemifrån och allt det där. Men efter det vill jag att tiden ska stanna. 

"Man längtar efter att se vad som händer, men man vill ändå tillbaka."



Jag visar inte den lilla flickan för alla, jag är knasigast med min david. Annars försöker jag vara mogen och inte skoja så mycket, vågar inte visa vem jag vill vara/är för alla. Är rädd att folk ska tro jag är helt rubbad. Jag visar lilla flickan för mina närmaste, för jag vet att dom alltid kommer att stanna<3!